"I Just Want It Over With"

Det är en knapp vecka kvar till presidentvalet, och jag sitter i ett vardagsrum i en medelklassvilla och pratar med Rufus, en psykolog i 60-årsåldern. Jag frågar honom om han alltid röstar på republikanska presidentkandidater, och han svarar: "It should be about principles, not ideology. I'm voting for the candidate that has the better plan for this country. We should focus on ourself, on our problems. We have a 16 billion debt, it's about our children." Rufus tycker att det är fel att så mycket pengar spenderas utanför USA, att så mycket pengar går till länder såsom Afghanistan, där det finns starka grupperingar som är emot USA, som vill - och också - dödar amerikanare. "We should use some of the money to invest in cancer, that is something that effects all of us".

Den trötthet, och nästan uppgivenhet, som Rufus förmedlar är han inte ensam om att känna. Obamas kampanj har pågått i nästan två år, och Romneys i knappt åtta månader (om vi bortser från de republikanska primärvalen). Rufus menar att han, och många med honom, undrar hur presidenten kan styra landet samtidigt som han så uppenbart lägger så mycket energi och tid på sin kampanj.

"The American people won't be fooled twice" säger mannen som arbetar som dörrvakt i huset där jag bor. När jag pratade med honom efter andra presidentdebatten utstrålade han ett starkt missnöje, han var på gränsen till cynisk. Jag frågade honom vad han menade. "The American people got fooled four years ago by Obama". Han förklarar att Obama är retorik, att han egentligen är någon som väljarna borde sett igenom redan för fyra år sedan, men "sometimes the American people let themselves be tricked". Nu är han övertygad om att Romney kommer att vinna, och i detta presidentval tänker också han rösta på honom. Jag frågar honom om varför, och han svara att han tror att Romney har en bättre plan för att ordna upp ekonomin. Och så är det det där med karaktären, "Romney is more real".

I passagerarsätet på bilen till Social Security Office berättar Iris, senior sekreterare (och som sådan har hon en egen sekreterare) vid Department of Journalism and Mass Communication, att en kvinna i hennes baptistiska församling gett henne en bok om Romney som beskriver honom utifrån hans mormonska tro. Kvinnan som gav Iris boken är övertygad Obama-supporter, och anledningen till att hon ville att Iris skulle läsa boken var för att visa att Romney inte är någon riktig kristen, med logiken att eftersom han inte är någon riktig kristen, så är det inte heller möjligt för en riktig kristen att rösta på honom.

Iris tycker egentligen inte om att tala om politik, och hon har inte talat om för kvinnan att hon tänker rösta på Romney. Hon beklagar sig något över att en så stor del av det amerikanska folket tycks rösta utifrån person, utseende, men kanske framför allt bilden av kandidaten, "to my opinion people in America are...ignorant. They choose their candidate based on good looks". I stället, menar Iris, borde det handla om vilka värderingar kandidaten står för "I think that the decision about who to vote for should be based on beliefs and that's the way I think you should do it".

På min fråga om varför så många stödjer Obama svarar Iris: "America was built on faith, it was peoples faith that built it. But now I don't know. They see Obama as a Gods gift. Perhaps he speaks to something that we since long have lost."

Många pekar på att motsättningarna mellan de två huvudgrupperingarna - demokrater/republikaner - i amerikansk politik har ökat under Obamas tid som president. Att det talas så mycket om yta och inte den faktiska politik som har förts (av Obama) eller de planer som presenteras av kandidaterna (dock utan att vara i närheten till precisa) spelar kampanjerna en avgörande roll i. De negativa kampanjerna, som istället för att presentera lösningar har hängivet sig åt att peka finger och slå till motståndaren, bidrar inte direkt till att minska motsättningar och öka förståelsen, det är en uttröttningsmatch, och för att låta Rufus inledande ord avsluta: "I just want it over with".

And Obama was on Fire

Första frågan ställs av en uppenbart nervös collegestudent, och handlar om hans, liksom många i hans situation, oro inför framtiden vad gäller möjlighet till arbete. Obama kopplar direkt denna fråga till vikten av högre utbildning, allas rätt till en möjlighet att utbilda sig, och att det i framtiden ska vara ett av USA:s främsta konkurrensmedel (något han återkommer till vid ett par tillfällen). Jubel uppstår. Inte så konstigt med tanke på att jag befinner mig på Gator for Obamas debattsammankomst i Union Hall, University of Florida.  

Efter förra debatten fick Obama kritik för sin något oengagerade och alltför akademiska stil. I denna debatt var det tydligt att han, när kamerorna stängts av, lamporna släckts och han tagit klivit av scenen, inte ville mötas av den kritiken igen.

Romneys plan för kvällen var tydlig: inpränta i allt och alla att han har erfarenhet, erfarenhet från sina år som guvernör i Massachusetts där han var framgångsrik i utbildningsfrågan, och erfarenhet från den privata sektorn där han lärt sig förstå företagandets villkor - i synnerhet småföretagandets - och vikten av balans i budgeten:

"I know what it takes to create jobs (...) jobs in this country"

"I know how to create jobs, I've been doing it my whole life"

"I am someone who ran a business for 25 years and balanced the budget"

"//:The government does not create jobs://" 

Med detta lyckas Romney bra, och det är heller inget Obama direkt motsäger. Obama riktade däremot återigen in sig på Romneys tax plan och gjorde där kvällens oneliner:

"Governor Romney doesn't have a five-point plan. He has a one-point plan"

och fortsatte med att kalla den en "sketchy deal", och gick därefter vidare med att angripa Romney för att hans politik skulle gynna den procent av befolkningen som befinner sig längst upp i på dollarstegen.

"That is so rude", anmärker tjejen framför mig apropå Romneys koppling mellan vapen/våld och vikten av traditionella äktenskap och traditionella familjer. Dock var det ett smart sätt för Romney att få ut budskapet om kärnfamiljen som samhällets grund.

Den trötthet som Romney-supportrarna uppvisade vid förra debatten när det kom till Obamas ständigt återkommande personliga exempel, tycktes finnas även här. Den bild som Obama-kampanjen byggt upp från dag 1 kring honom, hans mamma, mormor och Michelle, är något som används med hög frekvens. Bra för att visa på att han vet vad han pratar om, för att bygga hans karaktär, men börjar tydligt bli något uttjatat när även hans egna volontärer börjar skruva lite på sig. 

Liksom Gelin skriver, finns det en stor sannolikhet att denna debatt i stor utsträckning gynnade Obamas ställning hos kvinnor. Detta är en viktigt grupp för honom, och när det gällde frågan om jämställdhet så hade han svar och kunde visa på resultat, medan Romney tycktes fastna vid vikten av flexibilitet för kvinnor så att de kan hämta sina barn.

I övrigt var argumentationen från de båda sidorna i stort samma som den som finns i deras respektive egna kanaler, något som även uppmärksammades i twittervärlden: "The answers comes direct from the candidates stump speeches". 

Obama vann enligt CNN/ORC och CBS. Riktar vi blicken mot kandidaternas egna kanaler så menar Obama-sidan att: 

Hos Romney är det tyst både på facebooksidan och i twitter, medan de menar följande i volontärmejlet som låg i min inbox i morse:

 

Givetvis erbjuder debatterna ett tillfälle för kandidaterna att vinna över undecided, men det erbjuder även ett tillfälle att ingjuta kraft och energi i de egna leden, och i synnerhet hos volontärerna, kampanjorganisationens fotsoldater. Ur detta perspektiv gör Obama ett mycket bra arbete i debatten. När jag sitter där bland detta 50-tal universitetsstuderande så tycker jag att stämningen känns mer hoppfull, det finns en energi som jag inte fann hos Romney-supportrarna. Det kan bero på demografin, på att dessa stödjer den sittande presidenten, att de fokuserar vad han faktiskt har åstadkommit, och att han gör bra ifrån sig i debatten. Jag kan emellertid inte slå ifrån mig tanken om ideologins inverkan. Spelar det någon roll att de jag var hos vid förra debatten tror på individens frihet från (den minimala) staten, medan de som omger mig här tror på vikten av att en stark stat, att samhället är något som görs gemensamt, och att det är den som ger individen frihet?