Mr. Vice Presidential Candidate

Det - med amerikanska mått mätt - pittoreska torget i centrala Ocala är avspärrat. För att komma in krävs dels en biljett där orden "Victory Rally with Paul Ryan" står präntat och dels en flygplatsliknande säkerhetskontroll. En enormt, och då menar jag verkligen enormt, stor amerikansk flagga, uppspänd mellan två brandbilsstegar, flankerar den ena sidan av parken. På taken runt om finns krypskyttar, och i den bakre delen av parken står en stor digital räknare uppställd, och visar den kontinuerligt ökande statsskulden.

Utanför avspärrningarna har "Women for Obama" samlats, och när Ryan äntrar scenen sätter de igång och skanderar "Obama/Biden". Ibland bryter de av med "Liar" i reaktion mot något av det Ryan säger. Jag undrar med vilket syfte de är här. Enbart för att visa att de är emot (oftast per definition)? För att de tror att de kan övertyga någon? För att göra skillnad? Eller enbart för att störa?

På ena sidan staketet Obama, på andra Ryan.


"What is at stake in this election is our children and grandchildrens future".

Ryan inleder med att tala i 10 minuter, sedan får publiken möjlighet att ställa sina frågor. Micken går runt. Frågorna handlar om ekonomin, om rätten till hemundervisning, om NASA. Inget är nytt, allt har vi hört tidigare. Valkampanjerna är i princip ett enda långt upprepande av samma budskap. Här är det populäraste: "Oh yes, I DID build that!" Det är också ett fördummande av, inte bara politiken och väljarna, utan även av motsättningarna. Det handlar om en ständig förstärkning, en förstärkning som kanske egentligen inte hade behövts eftersom väljarna, redan som det är, står inför två tämligen tydliga alternativ.

Frågestunden inleds med: "We don't need to hear 'four more years'. We need to hear how we're gonna solve the deficit, how we're gonna create more jobs. Här blir jag nyfiken, tänker att här kanske det ska handla lite om faktisk politik. Dagens främsta budskap är löftet att "repeal Obamacare". På storbildskärmen lägger Ryan upp en powerpointbild där en kolumn representerar Romney och hans plan för Medicare, medan den andra visar Obamas "Obamacare". Den ena är fylld med positiva punkter, den andra med negativa. Ryan använder - återigen - sin mamma för personfiering av sitt budskap, något som tidigare fallit väl ut: "The government made a promise to her". Detta löfte är 'Medicare', och därför är det fel av Obama att ta medel från Medicare för att finansiera Obamacare. Efter applåder och uppmuntrande rop, ger Ryan micken till publiken innan han lyckas ge ett enda svar på hur resterande Romney/Ryan-politik skulle komma att se ut.

Detta är inte enbart ett möte mellan den som vill bli vald, och de som ska välja. Det är också - åter - ett möte mellan mig och den här nästan överväldigande amerikanska patriotismen.

"When people ask how you're doing, you don't answer 'good', you answer 'great' because you're in America, and how can you be nothing but great when you're in America?" uppmanar och frågar borgmästaren retoriskt. I pausen mellan att han kliver av scenen och Ryan äntrar den, avlöser spontana skanderande: "No more years", med spontansång: "God bless America".

Det sista jag hör, och de ord som följer mig när jag lämnar parken är Ryans: "We're the most exceptional land in the world and that is because we have the most exceptional military in the world and the most exceptional space technology in the world and the..."

I huvudet på veteraner

Jag hinner ta tre steg in i byggnaden innan en kille iklädd en blå och röd tröja har stuckit en amerikansk flagga i min hand. Inte pappersvarianten som vi är vana vid från nationaldagsfiranden eller kungliga bröllop hemma i Sverige, utan en i tyg. Av ansiktsuttrycken på de tre kvinnor som sitter bakom bordet på vänster sida om mig, ser jag nog lite vilsen ut och kanske till och med lite malplacerad.

Jag tar de få steg som behövs för att komma in i ett ljusgult rum, som längs långsidorna är dekorerat med Star-Spangled Banner i pappersvariant, och i takfläktarna med en metallvariant. Stolar är utplacerade i rader, men många uppehåller sig här i den bakre delen av rummet, precis innanför dörröppningen. Längst fram finns en förhöjning, mitt på den en talarstol och till höger om den, så långt ut det går att komma, sitter en man, spelar piano och sjunger lite stillsamt, vilket förstärker den lugna, men ändå gäckande förväntan som ligger i rummet, en stilla energi. När han stämmer upp, och nu högt så att även vi som står längst bak i rummet tydligt kan höra honom, i ”God bless the USA” så behövs det bara någon sekund för att samtalen ska tystna, uppmärksamheten riktas framåt (och kanske inåt), flaggor börja viftas med och allsång uppstå. Det jag nu bevittnar är den där rena amerikanska patriotism som jag som svensk kan ha så svårt att förstå. Det är också därför jag inte kan låta bli att försöka föreställa mig att detta skulle vara ett rum någonstans i Sverige, där människor tillsammans sitter och viftar med svenska flaggor och sjunger… jag vet faktiskt inte vad de skulle kunna sjunga. Bara det säger en hel del.

Jag befinner mig i vad jag tror är en samlingslokal för veteraner, i utkanten av Jacksonville, i nordöstra Florida. Hit har jag tagit mig för att lyssna på senator McCain, mannen som vid presidentvalet 2008 var republikanernas kandidat.  

Där jag nu står i det ljusgula rummet och väntar på att McCain ska äntra podiet, börjar jag för första gången i mitt liv funderar över hur det kan kännas att förlora ett presidentval. Att som ett parti i vårt svenska flerpartisystem hamna utanför regeringen kan jag tänka känns ganska hårt, men i det amerikanska systemet så förlorar kandidaten allt. Den förlorande kandidaten blir simpelt hänvisad tillbaka till det ställe han kom ifrån. Och kanske inte bara det. Det är ju det där med skammen också, att vara den som partiet och anhängare trodde på, valde att nominera till presidentkandidat, utsåg till värdig motståndare, upphöjd i ena stunden, borta den andra. Att vara kanske världens mest kända förlorare. Hur kände han den där första dagen när han återigen skulle sätta sin fot i kongressen, när det egentligen skulle varit Vita huset? Och hur känns det då nu, när han, McCain, bara är en i raden av personer som åker land och rike runt för att tala för den nya kandidaten?

”After the campaign and election was over I slept like a baby. I woke up and cried and then I fell asleep. And then a woke up and cried, and then fell asleep again”. McCain har humor, inte snack om saken. Han bjuder friskt på sig själv och sitt stora nederlag. Kanske hjälper hans tid som krigsfånge honom att sätta det hela i perspektiv. Kanske är han bara sådan. Kanske gråter han när ingen ser.

När McCain börjar tala finns det nära nog 150 personer i rummet. Vad jag ska komma att märka den närmaste halvtimmen är att den överväldigande majoriteten av dem är veteraner, jobbar inom militären, har någon nära bekant som arbetar inom militären eller har försvaret som sin prio ett fråga. Vilket ställe passar inte bättre för en veteran att tala om krig och försvar på, att jämföra Romney med Reagan, att tala internationell politik, brist på (militärt) ledarskap och USA:s rättmätiga plats som ”leader of the world”, om inte i en lokal för veteraner?

Här gäller det att hinna svartmåla Obama så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, och där Obama är ond, där är Romney god, där Obama handlar fel, där kommer Romney handla rätt. McCain behöver aldrig misströsta, han har god hjälp av de församlade.

Efter 20 minuter får publiken möjlighet att ställa frågor, och den möjligheten är det många som tar. Samtliga frågor handlar om försvaret, om USA:s rätt att militärt intervenera i främmande stater, att sluta ge ekonomiskt bistånd till länder som inte skyddar amerikanska medborgare. En lång välbyggd man reser sig upp och ställer en fråga kring en lag som Obama undertecknade i mars. Lagen, förklarar han, handlar om att presidenten ska få långtgående möjligheter att ta kontroll över landet i olika hänseende. Denna fråga bemöts genom att McCain lugnt och tydligt förklarar att det handlar om en undantagslag, en lag som alla president undertecknar med jämna mellanrum och som inte utgör något suspekt i sig. Om inte. Om det inte var för att den president som nu undertecknat den är just Obama, en man som man inte kan lita på, en man som drar sig ur Irak, som kommer backa ur Afghanistan, som inte tar i med hårdhandskarna mot islamisterna som dödar amerikaner. Här någonstans tycker jag för första gången att stämningen i rummet börjar kännas lite obehaglig, det är nu det verkligen börjar agiteras. Det är också här någonstans mötet övergår från att skapa en gemenskap baserad på en gemensam motståndare till de åsikter man delar, till att förvandla denna motståndare till en ondskefull fiende, en fiende som med alla medel måste bekämpas.

Efter ytterligare ett par frågor tackar McCain för sig och försvinner in den massa av folk som omsluter honom så fort han klivit ner och satt fötterna på marken igen.