Akt 3

”We’re not in the camera zone so we wont get any” konstaterar mannen som sitter bredvid mig. Han syftar på de blå skyltarna med texten ”Florida for Obama”. Tjejen som sitter på andra sidan om mig vill få tag i en av skyltarna med texten ”Forward”, som är slogan för årets Obama kampanj. Det tar dock inte så lång tid innan hon inser att det bara är de som sitter på läktaren bakom podiet, dvs. väl utvalda studenter iklädda UF-tröjor i blått och orange, som får de skyltarna. 

Här är vi, nära 11.000 personer som köat i timmar, först i torsdags för att få en biljett, sedan i dag för att få komma in, och därefter för att få en sittplats. Här är vi inte så mycket för att lyssna som för att agera statister i en föreställning där Lady Obama bär den självklara huvudrollen, och där de övriga på scen bara är mindre kända skådespelare som agerar i ett förspel, i en introduktion till det som komma skall.

Vi får öva på att applådera, vi får skyltar i våra händer. Det jag studerar, det jag nu är en del av, är en enda lång välregisserad reklamfilm, av, till och för de egna.

Det är som en rockkonsert: utrymmet precis framför podiet är reserverat för de trognaste, men på en rockkonsert blir en inte färgkodad och tilldelad en roll (även om en både här och under en konsert självmant intar en roll, en roll som kanske inte handlar så mycket om vad en vill göra, utan mer bygger på en förställning om hur det ska vara).

Det är som en fotbollsmatch där supportrarna står på läktaren bakom målvakten, med skillnaden att här finns inget motståndarlag (även om vi inte kan utesluta att någon Romney-supporter smugit sig in).

Detta är inte ett tillfälle för Obama-kampanjen att föra ut något nytt, för att gå i klinch, för att vinna över några av de som lutar mot republikanerna eller några ”undecided”. Talarna som föregår Michelle, de fyra gigantiska skärmarna i taket, skriker ut samma budskap om och om igen: president Obama är på god väg att fixa ekonomin, han behöver bara ett par år till. Mest exalterad blir publiken ändå när Obamas ”Equal pay for equal work”, repealing of ”Don’t ask, don’t tell”, reformer i sjukvårdssystemet, och givetvis reformerna av studentlån, skriks ut.

Detta är ett tillfälle för att övertyga de redan övertygade. Detta är ett tillfälle för att bekräfta varandra: Vi, Obama-kampanjen, ser er supportrar, volontärer, trogna. Vi, statisterna, är här för er. Detta är ett tillfälle för den som vill vara en del av något större, och visst är det också ett tillfälle att manifestera sitt stöd för något, och för någon. Denna någon är den politiska entreprenören Barack Obama.

Podiet äntras av hustrun. Det är enbart och uteslutande i rollen som hustru som Michelle Obama står där på podiet i Stephen C. O’Connell Center, hemmaarena för University of Floridas basket- och volleybollag. Hustrun till USA:s president står där på scenen och gör sitt absolut bästa för att inpränta i oss vilken fantastisk karaktär hennes man har, det var trots allt den som gjorde att hon blev kär i honom. Hon gör det bra. Mycket bra. Michelle Obama gör också sitt bästa för att vi ska se hennes man som en sanningens man, som någon som kämpar för de som har det sämre, någon som trots allt vet hur det är att vara på den sidan.

”Truth”. Åter och åter igen kommer ordet tillbaka. Truth.

Det är här någonstans som jag börjar funderar kring hur det skulle vara att stå på en scen och gaffa (en liten försvenskning av ”to GAFF”, att medvetet fara med osanning). Nu är det kanske inte direkt det Lady Obama gör, men vi ska vara väl medvetna om att hon också bara är en hårsmån från det. För var går gränsen mellan skådespel och verklighet? Var går gränsen mellan den bild kampanjen försöker återskapa och sanningen?

Många ser Obama som en renhårig politiker, en politiker som tycks spela i sin egen liga när det kommer till hederlighet. Förra året lanserade Obama-kampanjen exempelvis ”Attack Watch” för att, som de då menade, försöka göra sitt till för att hålla negativt kampanjande utanför spelplanen. På sidan skriver de bl.a. ”When you´re faced with someone who misrepresents the truth, you can find all the facts you need right here…”. När det väl kom till kritan så tycks det som att detta initiativ enbart handlade om att hålla koll på motståndaren, och inte så mycket om att själv hålla sig på rätt sida av linjen. Många skulle utan tvekan hävda att den som har kört hårdast, och fulast, hittills är Obama. ”You didn’t build that” är kanske det mest uppmärksammade exemplet (som sedermera skickligt har parodierats).   

Efter fem och en halv timmes väntan, efter 20 minuters lyssnande till Michelle Obama, reser jag mig, går ut genom dörrarna och in i den fuktiga hettan igen. Det jag precis har varit med om, tänker jag, är ett välregisserat nyhetsinslag, ett youtube-klipp, som i sin tur kan visas upp i skådespelet vi kallar presidentkampanjen 2012.