I huvudet på veteraner

Jag hinner ta tre steg in i byggnaden innan en kille iklädd en blå och röd tröja har stuckit en amerikansk flagga i min hand. Inte pappersvarianten som vi är vana vid från nationaldagsfiranden eller kungliga bröllop hemma i Sverige, utan en i tyg. Av ansiktsuttrycken på de tre kvinnor som sitter bakom bordet på vänster sida om mig, ser jag nog lite vilsen ut och kanske till och med lite malplacerad.

Jag tar de få steg som behövs för att komma in i ett ljusgult rum, som längs långsidorna är dekorerat med Star-Spangled Banner i pappersvariant, och i takfläktarna med en metallvariant. Stolar är utplacerade i rader, men många uppehåller sig här i den bakre delen av rummet, precis innanför dörröppningen. Längst fram finns en förhöjning, mitt på den en talarstol och till höger om den, så långt ut det går att komma, sitter en man, spelar piano och sjunger lite stillsamt, vilket förstärker den lugna, men ändå gäckande förväntan som ligger i rummet, en stilla energi. När han stämmer upp, och nu högt så att även vi som står längst bak i rummet tydligt kan höra honom, i ”God bless the USA” så behövs det bara någon sekund för att samtalen ska tystna, uppmärksamheten riktas framåt (och kanske inåt), flaggor börja viftas med och allsång uppstå. Det jag nu bevittnar är den där rena amerikanska patriotism som jag som svensk kan ha så svårt att förstå. Det är också därför jag inte kan låta bli att försöka föreställa mig att detta skulle vara ett rum någonstans i Sverige, där människor tillsammans sitter och viftar med svenska flaggor och sjunger… jag vet faktiskt inte vad de skulle kunna sjunga. Bara det säger en hel del.

Jag befinner mig i vad jag tror är en samlingslokal för veteraner, i utkanten av Jacksonville, i nordöstra Florida. Hit har jag tagit mig för att lyssna på senator McCain, mannen som vid presidentvalet 2008 var republikanernas kandidat.  

Där jag nu står i det ljusgula rummet och väntar på att McCain ska äntra podiet, börjar jag för första gången i mitt liv funderar över hur det kan kännas att förlora ett presidentval. Att som ett parti i vårt svenska flerpartisystem hamna utanför regeringen kan jag tänka känns ganska hårt, men i det amerikanska systemet så förlorar kandidaten allt. Den förlorande kandidaten blir simpelt hänvisad tillbaka till det ställe han kom ifrån. Och kanske inte bara det. Det är ju det där med skammen också, att vara den som partiet och anhängare trodde på, valde att nominera till presidentkandidat, utsåg till värdig motståndare, upphöjd i ena stunden, borta den andra. Att vara kanske världens mest kända förlorare. Hur kände han den där första dagen när han återigen skulle sätta sin fot i kongressen, när det egentligen skulle varit Vita huset? Och hur känns det då nu, när han, McCain, bara är en i raden av personer som åker land och rike runt för att tala för den nya kandidaten?

”After the campaign and election was over I slept like a baby. I woke up and cried and then I fell asleep. And then a woke up and cried, and then fell asleep again”. McCain har humor, inte snack om saken. Han bjuder friskt på sig själv och sitt stora nederlag. Kanske hjälper hans tid som krigsfånge honom att sätta det hela i perspektiv. Kanske är han bara sådan. Kanske gråter han när ingen ser.

När McCain börjar tala finns det nära nog 150 personer i rummet. Vad jag ska komma att märka den närmaste halvtimmen är att den överväldigande majoriteten av dem är veteraner, jobbar inom militären, har någon nära bekant som arbetar inom militären eller har försvaret som sin prio ett fråga. Vilket ställe passar inte bättre för en veteran att tala om krig och försvar på, att jämföra Romney med Reagan, att tala internationell politik, brist på (militärt) ledarskap och USA:s rättmätiga plats som ”leader of the world”, om inte i en lokal för veteraner?

Här gäller det att hinna svartmåla Obama så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, och där Obama är ond, där är Romney god, där Obama handlar fel, där kommer Romney handla rätt. McCain behöver aldrig misströsta, han har god hjälp av de församlade.

Efter 20 minuter får publiken möjlighet att ställa frågor, och den möjligheten är det många som tar. Samtliga frågor handlar om försvaret, om USA:s rätt att militärt intervenera i främmande stater, att sluta ge ekonomiskt bistånd till länder som inte skyddar amerikanska medborgare. En lång välbyggd man reser sig upp och ställer en fråga kring en lag som Obama undertecknade i mars. Lagen, förklarar han, handlar om att presidenten ska få långtgående möjligheter att ta kontroll över landet i olika hänseende. Denna fråga bemöts genom att McCain lugnt och tydligt förklarar att det handlar om en undantagslag, en lag som alla president undertecknar med jämna mellanrum och som inte utgör något suspekt i sig. Om inte. Om det inte var för att den president som nu undertecknat den är just Obama, en man som man inte kan lita på, en man som drar sig ur Irak, som kommer backa ur Afghanistan, som inte tar i med hårdhandskarna mot islamisterna som dödar amerikaner. Här någonstans tycker jag för första gången att stämningen i rummet börjar kännas lite obehaglig, det är nu det verkligen börjar agiteras. Det är också här någonstans mötet övergår från att skapa en gemenskap baserad på en gemensam motståndare till de åsikter man delar, till att förvandla denna motståndare till en ondskefull fiende, en fiende som med alla medel måste bekämpas.

Efter ytterligare ett par frågor tackar McCain för sig och försvinner in den massa av folk som omsluter honom så fort han klivit ner och satt fötterna på marken igen.